Lindas

Ja, nu börjar till och med jag längta efter att ta examen och sluta skolan. Även om jag alltid har älskat skolan och gör det även nu. Gillar att sätta mig och skriva ett arbete om något jag tycker om, tycker spänningen innan en tenta är småhärlig och för att inte tala om känslan när man klarat något. Den är helt jävla underbar!

Trots det har jag nu börjat längta tills dess att jag kan tjäna pengar varje måndag (inte bara under sommaren). Jag längtar efter att jag skall kunna vara ledig på sommaren, tillsammans med de fina människorna jag  har i min närhet, framförallt Alexander. Jag längtar efter att kunna köpa vad jag vill när jag vill, även om jag inte är den som lever snålt nu under min studietid. Men det finns ändå stunder då jag önskar att jag hade 10-15 tusen till att göra något roligt för varje månad.

Det kan kanske bero på att det börjar närma sig nu, 31/5 är sista skoldagen för den här terminen, sedan återstår det endast en termin innan jag är färdigutbildad förskollärare. Åh, vad kul det skall bli att vakna varje morgon och veta att jag skall göra något utav det roligaste jag vet. Tillbringa dagarna med att lära små barn massa nya härliga saker.

När jag har börjat jobba skall jag och Alexander spara pengar för att köpa ett hus, sedan skall vi skaffa barn och leva som världens lyckligaste familj. That´s it.

Jag vet inte riktigt vad Aftonbladet vill med att visa upp bilder på mammors kroppar efter att de blev just mammor. Helt ärligt, jag blir äcklad. Blir dessutom grymt opepp på att skaffa barn nu. Jag vill inte se ut sådär. (Okej, jag skall inte skaffa barn just nu, men om några år är det faktiskt min tur). Seriöst. Ser magarna verkligen ut så där efteråt? Jag vet att mamma gick upp i vikt efteråt, men så där illa ser hon faktiskt inte ut?

Kollar just nu på Skönhetsbubblan på SVT1 just nu som pratar om just mammor som opererar sig efter att de fött barn. Jag har alltid varit emot skönhetsoperationer men efter att ha sett de där magarna på aftonbladet så börjar jag fundera på om inte jag hade kunnat lägga mig under kniven jag också.

Självklart hade jag kämpat gärnet för att återfå min gamla kropp. Jag vet inte om det är för att jag varit smal hela mitt liv, och aldrig haft erfarenheten av att ha lite hull på kroppen. Det kanske gör att jag är extra rädd för att bli tjock? Det är inget fel med att vara tjock egentligen, det är heller inget fel att kroppen ser ut som den gör efter att man skaffat barn. MEN ÄNDÅ. Det skrämmer mig något så fruktansvärt. Är det någon mer som känner igen sig?

Kan jag se ut såhär efter att jag har skaffat barn? Jag hoppas det i alla fall.

Hela den här veckan kommer bli alldeles knäpp nu. Jag går väldigt mycket på rutiner, framförallt när det gäller eftermiddagar och kvällar. Nu den här veckan blir det gymnastik måndag, tisdag och lördag istället för måndag, onsdag och lördag. Det kommer rubba allt i min värld, jag lovar.

Ibland undrar jag om jag har en släng utav asperger syndrom. Framförallt när jag tänker på hur arg och irriterad jag blir när traditioner bryts. Det skall vara som det alltid har varit därmed basta! Jag älskar att planera och måste planera mitt liv för att det skall fungera. Blir det sen inte som jag har planerat så blir jag jätte sur.

Ibland kan jag ha planerat någonting som jag skall göra med andra. T.ex. att jag skall träffa någon, så blir det inte av. Då kan jag bli skit irriterad, både på mig själv och personen. Värst är det dock när jag har planerat någonting och det har varit "offentligt" och det inte blir av, då kan jag bli galen!

Fast det är väl ungefär där som det hela tar stopp. Jag har inte svårt för att prata med andra människor (även om jag gärna undviker ögonkontakt). Jag beter mig inte konstigare än någon annan och jag tar inte uttryck ordagrant. Däremot har jag sjuhelvetes dålig tidsuppfattning och samlar gärna på allt som kommer i min närhet.

 

Har precis suttit och kollat på reprisen av Kvällen är din, tänk att det finns så många fina människor där ute. Människor som gör så mycket för andra utan att faktiskt tänka på hur mycket det faktiskt gör. Jag tycker att alla fina människor ute i världen borde uppmärksammas mer istället för alla dåliga människor som står för all ondska.

Vi hör alldeles för mycket om krig, mord och våldtäkter på nyheterna idag. Varför? Varför uppmärksammas inte de goda ting mer? Det borde vara så. All ondska borde förskutas och istället borde vi lyfta det goda. Då kanske fler skulle ägna sig åt det.

Det behöver egentligen inte vara så stora saker. Du behöver inte rädda livet på någon. Det räcker att finnas där i vardagen och vara en hjälpsam människa.

Varje gång jag ser på sånna här program blir jag alltid helt lyrisk. Jag vill göra allt. Jag vill hjälpa allt och alla. Finnas för alla vara världens bästa människa. Men så funkar det inte. Jag får göra det jag kan, det jag är bra på. Det jag brinner för och det jag vill. De andra sakerna får jag överlåta till andra.

Igårkväll när jag skulle sova ville inte min hjärna sammarbeta riktigt, istället låg den och tänkte, tänkte och tänkte. När jag låg där bredvid Alexander kände jag hur trygg, lycklig och älskad jag var. Jag fick den där fina känslan av att såhär kommer det att vara resten utav livet. Att jag ligger där bredvid Alexander och skall sova.

Sedan kom tanken, som en blixt från en klar himmel. Vad gör jag om jag förlorar Alexander? Om vi plötsligt upptäcker att vi faktiskt inte alls passar så bra ihop? Om vi plötsligt börjar bråka om allt och ingenting? Om Alexander plötsligt dör ifrån mig? Vad gör jag? Hur kommer mitt liv se ut? Kommer jag gå tillbaka till att bli den där ensamvargen jag var innan jag träffade Alexander som 19 åring?

Jag vet ju själv att jag inte är den där typen som dejtar. Jag går inte ut på krogen och jag accepterar inte vänförfrågningar från folk jag inte känner på facebook. Hur träffar man nytt folk egentligen? Och vill jag träffa någon annan?

Efter att de där tankarna snurrat runt i mitt huvud ett tag somnade jag trots allt gott och tryggt tätt intill Alexander med vetskapen om att jag lever just nu och nu skall jag njuta utav det ljuva livet.

Ikväll när jag blev lite halvledig från gymnastiken (åter igen pga min nacke, klarade inte mer än 2h, sedan var nacken svin trött) så tyckte Alexander att vi skulle ha en liten filmkväll. Vet ni vad för film han sätter på? Den senaste Twilight filmen, jag gillar inte ens de andra 2 (eller 3 vet inte hur många som finns).

Satt bara och var förbannad hela filmen igenom, precis som jag varit de andra filmerna med. Bella är ju så fruktansvärt dum i huvudet så att man vill ju skjuta henne rakt i pannan. Vad är det för speciellt med den där vampyren och varför skulle man vilja ge upp hela sitt liv för honom? Jag fattar inte, inte för fem öre faktiskt. Gött att hon tänker riskera sitt liv för en ailien också. Eh?

Ah. Det var nästan alla mina frågor om den där filmen, min sista fråga är varför jag har en pojkvän som gillar filmerna? Jag som kanske är den enda tjejen i hela världen om tycker att de där filmerna är piss dåliga så gillar min pojkvän dem? Tror vi är lite tvärt om han och jag. Ibland i alla fall.

[Bildkälla]

Jag har en liten fråga till er bloggerskor och bloggare där ute, det är någonting som jag funderat på ett tag. Ni vet, ni skriver ju likt som jag om en hel del saker som sker i erat liv. Tycker ni aldrig att det känns konstigt? Jag menar att tusentals människor som jag inte ens känner vet så mycket om mig. Det är faktiskt lite läskigt.

Samtidgt som jag tycker att det är läskigt så kan jag inte låta bli att tycka det är kul. Tänk att det finns så många som vill läsa om mitt Svenssonliv varje dag. Det är ganska fashinerande ändå?

Visst, alla som läser min blogg är inte okända för mig. Det är kanske ännu värre. En massa folk som jag känner vet massa saker om mig och jag vet inte ens om att dem vet det.

Ibland kan det t.o.m vara lite tråkigt att vännerna vet så mycket om en. Jag kan nästan aldrig berätta något nytt för mina vänner för dem har alltid läst det i bloggen innan. Därför funderar jag ibland på att berätta det för vännerna först och sedan blogga om det. Men då går det så långt mellan tiden att jag hinner glömma av att blogga om det.

Är det bara jag som är knäpp eller känner ni igen er i snurret? Till er som inte bloggar själva, kan ni sätta er in i situationen och förstå?

Har gjort som de flesta andra svenskar denna fredag, nämligen kollat på Svenska hjältar-galan. Alla dessa underbara hjältar i all ära, men jag tycker faktiskt att det finns en hjälte i oss alla. Visst finns det? Alla gör vi något som är hjältelikt för andra. (Måste dock tillägga att Milla måste vara en av världens coolaste ungar. Besök hennes bullhjälpblogg [här])

Själv lägger jag minst 10h i veckan i en hall för att låta flickor utöva den bästa sporten dem vet - gymnastik. Lite utav en hjälte finns det alltså i mig också. Vad har ni för hjälte egenskaper?

Oh. Det har tydligen flytit in en sjömina mot land i Hanhals. Vet ni vad det betyder? Att jag är glad att jag bara bor på gränsen mellan Hanhals och Kungsbacka. Det är bara dem som bor inom 9000 m ifrån området som kommer att behöva evakueras (om det kommer att behövas). Vi bor 2-3km därifrån. Så ja, vi klarar oss. Haha. Skämt å sido. Jag tror inte det är någon fara. Det är dock lite läskigt med sånna saker, man vet ju inte vart den kommer ifrån? Kanske kan den göra jätte stor skada? Eller?

Har suttit och kollat på Det bästa från Lotta på Liseberg. Åh, vad jag längtar till sommaren och ännu mera Lotta på Liseberg. Det är något visst med det. Älskar stämningen, älskar känslan. Mhm. Jag blirr lycklig helt enkelt. Ryser i hela kroppen när jag kollar tillbaka på gobitarna från det här året.

Hittade ingen bild från Lotta iår. Tror jag har alla på hårddisken. Får nöja er med en bild från Skara Sommarland istället.

Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig, men det brukar bli ganska bra ändå.

Under min gymnasietid var jag gymnastiktränare för "lekgympa" 2h i veckan, men bestämde mig för att sluta med det när jag började högskolan för jag kände att jag inte skulle få tid till det. Dessutom gick jag ut med argumentet att det var bra att bo hemma när jag pluggade i Varberg istället för att flytta dit eftersom jag slipper slösa massa tid på hemma sysslor då.

Ja, då kan man undra hur det gick till när jag HT-11 blev tränare i tävlingsgymnastik 10h i veckan, flyttade hemifrån och började pendla till Borås för att plugga. Den där tiden jag inte hade, hmmm.. kom den plötsligt?

Känner dock att det fungerar bra, även om det just nu känns som lite mycket. Men det beror på att jag inte har en enda instuderings dag den här veckan eftersom jag lagt VFU de dagarna. Alltså klarar jag det bra när jag har inläsningsdagar (dvs är hemma en eller flera dagar i veckan). Det här är förövrigt enda veckan på hela terminen som jag kommer ha skola (och VFU) en hel vecka. Det kommer alltså inte vara långvarigt så jag lär överleva.

Igår fick Alexander hem en grej till sin bil på posten. Bara jag som undrar varför det är en halvnaken tjej på bilden för en antennpryl till bilen?

Godkväll!

Har legat och kollat "Drömmen om ett barn". Snacka om mardröm att hamna i deras sits, hoppas innerligt att jag slipper gå igenom det i mitt liv! Har ni kollat på det någon gång? Fruktansvärt. Tänk att stå där barnlös trots att du gjort allt för att få ett barn. Näe, inte rättvist! Så finns det sånna som absolut inte borde få ha barn som får barn. Det är ingen rättvis värld vi lever i minsann! Lite mer rättvisa tack!

Idag är det precis, exakt två månader kvar till julafton. Julen är det absolut bästa på hela året! Det här året är det dessutom första julen för mig och Alexander i vår lägenhet. Den julen skall bli alldeles speciell, det har jag bestämt. Dessutom skall jag få Alexander att tycka om julen i alla fall hälften så mycket som jag. Alla förtjänar att älska julen!

Blondinbella säger att man skall blogga minst tre gånger om dagen och alla inlägg skall vara i olika kategorier. Hur sjutton skall man hinna med det när man har massa andra saker att göra?

Idag t.ex. först var jag och Alexander iväg och köpte en ko (ja, det var en hel ko fast i bitar). Sedan åkte vi till Alexanders mamma för att dela kossan med dem. Därefter körde vi hem snabbt för att Alexander skulle packa, påväg till Alexanders samling hämtade vi upp pappa. Körde Alexander till samlingen och åkte till Kungsmässan med mamma. Efter Kungsmässan åkte jag och kollade när Alexander spelade match. Sedan iväg till Kungsmässan för att förnya Alexanders abbonemang. Därefter åter till Alexanders mamma för att äta mat och leka med Alice. När vi gjort det ett tag åkte vi hem till min fader för att frysa in vårat kött (eftersom det inte får plats i vår frys). Sedan åkte vi hem och nu sitter jag här. När sjutton skulle jag hinna blogga?

Jag har länge envisats med att September är en sommarmånad, sett till visan "...Juli, Augusti och September, härlig sommar är det då.." men jag börjar snart inse att jag får ge upp. För när jag tittar ut genom fönstret så har trädet jag ser knappt nångra löv kvar. Kära nån! Kan dock trösta mig genom att tänka att vi ändå är inne i slutet av September.

Hösten kommer och den är mysig. Gosiga koftor, halsduk, mössa. Tända ljus och mysiga filtar. Jag kan inte klaga på hösten. Mer än att det inte behöver regna så mycket och den behöver inte vara så förbaskat lång!

Lina frågade mig hur många läsare jag har på min blogg, lite bekymrat svarade jag att det inte är så många längre, utan runt 50-100 stycken per dag. Läsarantalet har fallit enormt i takt med att jag inte är lika aktiv längre, vilket känns galet tråkigt! 

Jag vill ha många läsare igen, jag vill ha respons på det jag skriver! Samtidigt vet jag att det enda sättet att få till sig läsarna och få dem att stanna är att uppdatera regelbundet och dessutom om saker som de tycker är intressant. Jag vet också att det tar enormt mycket med tid, vilket jag inte riktigt vet om jag har.

Åhhh! Jag skall försöka uppdatera lite mer i alla fall, det blir mycket roligare då!

JAG HATAR MITT KORTA HÅR. DET ÄR HEMSKT. JAG BÖRJAR SNART GRÅTA. KAN MAN SPOLA FRAM TIDEN SÅ ATT HÅRET BLIR LÅNGT IGEN? I ALLA FALL EN MÅNDAD, DÅ ÄR DET JU LIIITE BÄTTRE. ÅH. JAG VILL DÖ!

Enligt BlondinBella själv skall hon ha jobbat ihop 2 miljoner på 10 månader. Jag tror jag skall förfölja henne i ett par månader och se vad hon gör. Sedan skall jag göra precis likadant. Damn jag kommer vara snorrik innan jag fyllt 40.

Jag blir lite irriterad när jag ser bilder på mig själv som brunett. Jag blir liksom sugen på att färga håret brunt igen. Samtidigt som jag vet att när jag är brunett kommer jag vilja bli blondin igen. ÅH, varför är livet så svårt?

Kollade igenom låtarna på hårddisk, hittade en massa gammla goa låtar som vi lyssnade på under gymnasietiden. Låtarna finns inte på Youtube så kan tyvärr inte dela med mig. Det är låtar som vänner har spelat in, låtar som vi fått från olika håll. Åh, vilken nostalgi, jag blir helt galen! Kan man inte spola tillbaka tiden ett par år? Bara för en liten stund?

Det var i måndags när mina gympa tjejer frågade om jag gick i skolan, hur gammal jag var och om jag bodde hemma som jag insåg att jag är vuxen. Helt och hållet vuxen! Samtidigt som man inte är äldre än vad man gör sig till, så jag tror jag behåller ungdomen ett tag till!

Jag studerar på Högskolan, är 21 år och bor sedan en månad tillbaka i egen lägenhet tillsammans med min numera sambo Alexander. Gaaaalet!

Hur går det då med sambolivet? Det går bra, vi har inte bråkat ännu. Puh! Frågan som många undrar är om det inte är jobbigt att vara med varandra hela tiden. Vill ni höra sanningen? Jag och Alexander är knappt med varandra alls, vi hinner inte. Vi ses ungefär 15-30 minuter på eftermiddagen sedan ses vi inte förrän på kvällen som är omkring 20:30-21:00. På helgerna ses vi såklart, men vi sitter inte ihop på helgerna heller. Så länge var och en har ett eget liv tror jag inte man hinner tröttna på varandra. Jag kan göra mitt när jag vill och Alexander gör sitt när han vill. Därför är stunderna tillsammans fortfarande mycket speciella. Men det skall också kommas ihåg att än så länge har det bara gått lite mer än en månad. Så jag är ingen samboexpert ännu. Höhö

Klickar in på hn.se för att läsa lite nyheter. Börjar scrolla och finner snart en artikel om en man i 60 årsåldern som våldtagit en 12-årig pojke i Kungsbacka simhall.  Vilket är helt brutalt sinnes sjukt äckligt! Scrollar lite längre ner och möts av artikeln om de två 7-åriga pojkar som är misstänkta för våldtäkt på en 14-årig flicka här i Kungsbacka.

Helt ärligt, är det bara jag som hör hur dumt det låter? Skulle två små sjuåriga pojkar som spelar chinping och cyklar våldta en snart byxmyndig flicka. Jag skulle inte tro det va? Det är ju skrattrentande sjukt. Min lillebror Hugo är 7 år. Han har ingen aning om vad varken våldtäkt eller sex är. Snopp och snippa är vad han har kunskap om inom det sexuella. Det hela skall dessutom ha ägt rum på en lekplats. Sjuåringar är inte ute sent på kvällarna det betyder att det hela måste ha skett mitt på ljusa dagen, borde ingen reagerat då? Hmm.. tror att flickan(lilla) behöver hjälp med sitt behov av uppmärksamhet.

Ja, så skedde ju det här i Kungsbacka också, vilket gör att jag är grymt nyfiken på att få veta både vilka pojkarna och flickan är. Jag menar jag har praktiserat på ett x-antal förskolor/skolor och har tränat ett 100-tal barn i gymnastik. Risken att jag känner till dem är ändå ganska stor?